Farväl till Danzig

Rapport från en resa

Onsdag den 20 september 2000

Strax efter kl 17.00 kastar färjan "Rogalin" loss i Nynäshamn. Destination: Gdansk. Eller seglar vi mot Danzig? Än vet jag inte.

Ombord: Jag med våra två söner, Jan och Thomas, som absolut vill se var deras far föddes och växte upp. Eller sade dom detta endast för att förmå mig att äntligen göra den länge uppskjutna resan? Följer dom med för att ge mig mod och för att stödja mig själsligen när jag nu efter femtiofem år kommer att återse mitt gamla hemland? Eller vill dom både se och vara stöd? Så är det nog.

Efter en timme - vi har sedan länge lämnat Danziger Gatt bakom oss på vår babordsida - tar vi plats i matsalen för att fira början av vår resa till det förflutna med en tvårättersmeny med öl & vin & kaffe & cognac. Vi äter länge och gott.

Torsdag den 21 september 2000

Thomas och jag sover - som alltid - länge. Jan, som legat i flottan, kryper tidigt ur kojen för att på däck njuta av en frisk bris och av havets vidd. Sjön är spegelblank. Himlen molnfri. Solen strålar.

Punktligt anlöper färjan Nowy Port och förtöjer kl 11.30 mittemot Westerplatte. Vi kör av båten. Passkontrollen avklaras snabbt. Tullaren vill veta om vi har något att förtulla och han vill se våra pass. Han tittar i mitt och säger vänligt: " Oh, from Danzig?". Och jag svarar: "Yes. But that's long ago". Skrattande viftar han fram oss.

Vi memorerar gatorna som vi ska åka mot Zoppot. Jan kör så att jag ska få se mera. Vi rullar genom Brösen. Brzezno heter det idag. Tar till höger. Efter några trafiksignaler svänger gatan och vi tar igen till höger. Här någonstans har tidigare legat gårdarna Rothof och Schwarzhof och Weisshof. Jag känner inte igen mig. Stirrar på betongblock av sovjetisk arkitektur som jag sett i Moskvas förstäder. Vi har kört vilse. Vi är i Przymorze. För detta finns det ej något tyskt namn. Vi kör tillbaka mot söder, i riktning Gdansk. Tar till höger och kommer till Danziger Chaussee som idag heter aleja Grunwaldzka. Vi kör norrut och stannar knappt 30 minuter senare framför Grand Hotel i Sopot där vi ska bo i tre nätter.

Vi har knappt installerat oss i våra rum när det börjar "krypa" i mig. Grabbarna förstår mig. Jag vill gå till Badestrasse där vi senast bodde. Varifrån jag 1945 flydde på en armélastbil. Gatan ligger snett emot hotellet. Mellan Casino Hotel och Kurhaus gick vägen till "vår" korgstol vid stranden. Jag behöver ej någon stadsplan.

Och så står jag framför hörnhuset Badestrasse/Victoriastrasse. Samma färg som 1945. Samma rappning som 1945 - bara att en tredjedel har ramlat av. I den tidigare mjölkbutiken finns nu en växelstuga. Trädgårdsremsan framför vår lägenhet är borta. Det verkar som om man idag häller stenkol genom källarfönstren. Villan mittemot finns kvar. Ja, alla grannhus - med undantag för Onkel Max hus bredvid - finns kvar såsom för 55 år sedan. Några är nymålade, andra inte. Långsamt går vi genom Victoriastrasse mot Seestrasse.

Seestrasse - idag Bohaterow Monte Cassino - är helt annorlunda mellan Victoriastrasse och Nordstrasse. Hela två kvarter saknas, tror jag. Jag vill även minnas att det på höger sida fanns ett konditori i vilket man 1938 kände igen "rikstyskarna" på att dessa alltid beställde dubbla portioner vispgrädde när Göring hade lovat dom kanoner istället för smör. På andra sidan Nordstrasse är spelkasinot borta.

Vi går Seestrasse uppåt mot "Unterführung" (gångtunneln under järnvägen). Vi är hungriga och vill äta. På vänster sida hittar vi ett litet och trevligt ställe som heter Herman. Thomas beställer ryska piroger, jag matjessill. Jan väljer som jag. Han minns fortfarande farmors matjes med lök och äpplen i sur grädde. Och med skalpotatis. Sillen är god, dock fattas lagerbladen och kryddpepparn. Potatisen är ugnsbakad i folie. Ingenting är som hos lilla mamma.....

Vi fortsätter. På höger sida, i hörnet Seestrasse/Wilhelmstrasse, bodde en klasskamrat till mig: Axel; jag har glömt vad han hette i efternamn. Huset finns kvar och är väl underhållet. På nästa tvärgata bodde en annan klasskamrat: Peter Bähre. Hans far var läkare. Ytterligare en tvärgata längre bort bodde Ulli, min brors bäste vän. Han blev senare läkare. Vi går genom gångtunneln fram till Danziger Strasse, med tiden Adolf-Hitler-Strasse, idag aleja Niepodleglosci. Husen i övre Seestrasse är de samma som i min ungdomstid. Här gick jag till skolan varje dag mellan 1940 och slutet av 1944. Men Seestrasse är mycket kortare än jag mindes.

Vi vänder om och går tillbaka genom Seestrasse till "Seesteg", den 600 m långa träbryggan. I arkaderna till vänster och höger före bryggan finns stånd som på en loppmarknad. Det hade på min tid varit otänkbart. Här SPATSERADE man eller satt på en bänk och tittade på de SPATSERANDE och kanske lyssnade man till musiken från "brunnsorkestern". Nå väl, jag spatserade knappast men sprang här då och då alltid i förhoppning att föräldrarna skulle bjuda på glass från den italienska glassbutiken.

Vi promenerar ut på bryggan. Det är en lätt bris och vågorna bryter över sandrevlarna och mot stranden. Strålande solsken. Det är härligt. Jag känner mig igen som en "Bowke" (Danziger plattyska för pojkspoling). Jag visar grabbarna varifrån vi "Bowkes" dök ner i havet för att fiska upp mynten som turisterna kastade i sjön till egen förströelse och till vår glädje. Vi går till den yttersta spetsen av bryggan. Bänkarna på vågbrytaren ligger i lä. Varenda plats är upptagen. Alla njuter av solen.

Bryggan har underhållits ganska bra även om den ena eller andra plankan borde förnyas. Längre ut har den ganska klumpigt lagats med betong och järn. Alla räcken är snyggt målade i vitt. Långsamt går vi mot hotellet. Jan tittar vid ett av stånden i arkaderna på en "äkta" skinnväst som till viss del består av Skai. Jan köper inte.

Senare på kvällen går vi till en mindre restaurang vid Seestrasse på vilken det endast finns menyer på polska. Kyparen översätter, förklarar, rekommenderar. Vi bestämmer oss för anka på polskt vis. Till detta ett glas gott Hewelius-öl. Eller var det två?

Fredag den 22 september 2000

Jan och Thomas vill absolut se riddarborgen i Marienburg. Jag är med på det. Senaste gången som jag var där var 1943. Tillsammans med min far. Jag har knappt något minne kvar. Mäktig var den dock, borgen.

Strax efter centralstationen i Danzig kör vi vilse. Istället för till Lodz åker vi mot Warszawa. Sen kommer en skylt: Elblag. Elbing!!! Jag vet att vi kör åt fel håll men hade ej sett någon skylt Tczew (Dirschau). I "Niederstadt" reparerar vi skadan. Vi tar till höger in i Weidengasse, genom Sperlinggasse till Thornschen Weg och så till vägen mot Dirschau.

Vi kör genom "Danziger Höhe". Genom byar och småstäder. De polska namnen säger mig ingenting. Jag har glömt min karta över Fristaten Danzig. Vi kör runt Dirschau, korsar floden Weichsel och åker genom "Werder" (låglandet). Jag pekar åt vilket håll Pordenau och Barendt ligger där min morfar och Onkel Willi levde och där jag tillbringat många somrar. Vi ska inte åka dit.

När vi kommer till Malbrok hittar vi direkt till Marienburg, så mäktig är den. Bredvid parkeringsplatsen i någon typ av tältkiosk beställer vi tre kaffe. Med tanke på nollgränsen i Polen. Vi får kaffet i pappersmuggar. Det är säkert det sämsta kaffet i hela Polen. En blandning av gödselvatten och tjära. Ett bra argument mot nollgränsen.

Vid kassan står något om guidningar ("Führungen") och var dessa startar. Eftersom jag sedan bortåt sextio år är allergiskt mot "ledare", köar vi ingenstans utan går alla tre över vindbryggan och genom valv in i mellanborgen. Stormästarpalatsets mäktighet, den enkla skönheten i östra vingens gotiska arkitektur, blicken mot högborgen - allt är överväldigande. Vi njuter på tre man hand - utan att behöva säga något. Utan att någon guide "snackar sönder" skönheten.

Innan vi går in i högborgen går vi genom den torra vallgraven som löper runt borgen. Mot strömmen. För att inte hamna i "kölvattnet" på de guidade turerna. I östra vallgraven hittar vi några mennonitiska gravstenar som man har samlat här. Tyvärr kan jag inte tyda texterna. Kommer någon från Pordenau där morfar skötte om det mennonitiska kapellet och kyrkogården? Jag tror inte det.

Vi går in i högborgen genom den mäktiga portalen. Återigen denna fulländade gotiska byggnadskonst, dessa underbara masverksfönster i korsgången. Dit vill vi. Och där, i södra hörnet av borggården bredvid trappan till korsgången, finns ett foto: Marienburg som den såg ut 1945 efter det att Röda Armén hade "befriat" den. Ett smakprov hade vi redan fått på mellanborgens gård: Hålen efter gevärskulorna i stormästarnas bronsstatyer. Var denna förstörelse en försenad hämnd för Tyska Ordens (miss)dåd? Tyska Orden hade under tolvhundratalet tillkallats av den polska kungen för att underkuva pruzzerna (preussarna). Att döpa dom hette det då. Ansåg inte pruzzernas avkomlingar sig senare vara tyskar?

Vi går genom korsgångarna, genom refektorium (matsal) och kapitelsal (församlingssal), genom kök och bageri, vi går till Gdansker (ett yttre försvarstorn), vi beundrar borgkyrkans gyllene port, vi stiger upp i tornet varvid vi kan titta in i borgkyrkan, "Kyrkan av den Allraheligaste Gudmodern", som ännu ej reparerats. Från tornets topp betraktar vi detta enastående gotiska byggnadsverks storlek.

När vi lämnar borgen och går till bilen minns jag fotot av den helt förstörda Marienburg och jag förstår: Detta är inte "min" eller "vår" Marienburg, detta är polackernas Marienburg. Det är dom som har återuppbyggt den med mycket kärlek, stor uthållighet och under många umbäranden. Det är ett enastående kulturellt arbete som polackerna har presterat.

På vägen hem till Zoppot hittar Jan efter Dirschau motorvägen vid vilken det ska finnas ett stort inköpscentrum. Vi hittar det. Det största varuhuset ska heta Auchan och lär ha 72 kassor. Medan Jan och Thomas går för att handla lägger jag mig i bilen för att sova. Jag tycker ej om varuhus. När Jan och Thomas en timme senare väcker mig har dom bland annat köpt åttio flaskor Hewelius-öl. Det finns inte i Sverige.

Senare äter vi i Zoppot i närheten av "Unterführung" gott, dyrt och italienskt.

Lördagen den 23 september 2000

Det viktigaste har vi sparat för idag: Danzig. Efter en stor frukost startar vi. Utan att köra vilse hittar vi direkt till parkeringsplatsen bredvid Sankta Katharina kyrkan. Per timme 2,30 Zloty. För en stockholmare är det som hittat på en bevakad parkeringsplats. Vi går genom Kleine Mühlengasse, Junkergasse - i Dominikgasse är det marknad som vi tränger oss genom, fram och tillbaka - genom Breitgasse och Goldschmiedegasse till Korkenmachergasse. Vårt mål: Marienkyrkan.

Omedvetet har dragningen hit varit starkast. Är det bara jag som känner så? Eller känner alla gamla Danzigbor så? Är Marienkyrkan den viktigaste symbolen för vårt gamla hemland? Ingen kejsare, ingen kung byggde en så mäktig tegelstenskyrka som hanseaterna vid mynningen av floden Weichsel. Hur var deras valspråk? NEC TEMERE NEC TIMIDE (Varken dumdristig eller rädd). Nej, dom var inte dumdristiga. Skickligt utnyttjade dom ibland Tyska Orden, ibland dom polska kungarna och någon gång även den svenska kungen. Men dom var inte heller rädda. Uppbringade inte Paul Beneke 1473 på i engelska kanalen en galär och tog målningen "Den yttersta domen" med sig till sin hemstad Danzig.

Det drar mig till "Yttersta domen". Jag hittar den i ett sidokapell (en kopia; originalet hänger i Nationalmuseet i Danzig) tillsammans med Pietan från 1410. "Yttersta domen" av Hans Memling är för mig, tillsammans med "Korsfästelsen" i Isenheimaltaret av Matthias Grünewald och skulpturen "Sankt Göran och draken" av Bernt Notke i Storkyrkan i Stockholm, ett av de finaste konstverken.

Tysta går vi vidare under de stora valven. Beundrar altare, predikstolen, den astronomiska klockan från 1470. Medan Jan och Thomas kliver dom nästan fyrahundra trappstegen upp i tornet sätter jag mig på en bänk och låter mig helt infångas av domens mäktighet.

Genom Grosse Krämergasse når vi Langer Markt. Artushof, samlingsplatsen för köpmanna- och hantverksgillen, senare börsen, är stängd. Jag frågar två flickor varför. Dom vet inte. Är turister från Warszawa. Vi sätter oss framför en ölstuga i solen. Var och en med ett glas gott Hewelius fatöl. Vi passar oss för kaffe. Och beundrar de gamla patricierhusens fantastiska fasader. Och plötligt tänker jag på filmen som Bodo - eller vem var det? - hade rekommenderat: "Danzig - fasaderna av en gammal stad". Och jag påmminer mig den lilla boken på polska med fotografierna som min sekreterare hade skänkt mig för över trettio år sedan när hon semesterade i Zoppot: "Gdansk 1945 - 1965". Hela tiden: på vänster sida ett foto från 1945 och på högra samma vy 1965. Vänster efter Danzigs "befrielse" genom Röda Armén, höger efter återuppbyggnaden genom polackernas försorg. Till exempel: Plac Dlugi Targ. Här sitter vi nu. Och igen slår mig tanken: detta är inte längre "mitt" Danzig, det är polackernas Gdansk. Även Gdansk har dom byggt upp igen. Mödosamt, omsorgsfullt, säkert under umbäranden, med sina blotta händer. Man kunde se det på filmen. Polackerna låter oss gästvänligt ha del i det. Men det är deras Gdansk.

Vi går genom Grünes Tor och tar till vänster på Lange Brücke. Där, Lange Brücke 11, hänger en skylt över en affär med turistsuvenirer: i mitten Danzigs vapen, till vänster om det står det "Danziger Bowke", till höger "Gdanski Bowka". Jag frågar expediten på engelska vad "Bowka" betyder. Hon vet ej. Hur skulle hon kunna veta.

Vi flanerar längs Lange Brücke: Brotbänkentor, Frauentor, Heiligen-Geist-Tor, Krantor, Johannistor, Häkertor, Fischmarkt. Vid floden Mottlaus kaj ligger en av franska marinens patrullbåtar från Normandie. "Sailorn" i Jan kan ej motstå. Han vill beskåda fartyget. Han tilltalar de unga sjömännen på bred amerikanska; dom svarar knaggligt. Engelska är inte deras starka sida. Jag spottar i Mottlau...

Långsamt går vi tillbaka. Går genom Krantor till Breitgasse. Jag visar grabbarna "Der Lachs" ("Laxen", en lyxkrog på min tid som fortfarande verkar vara lyxkrog). Vi går inte in. Går genom Zwirngasse, Frauengasse, Pfaffengasse till Langer Markt. Langgasse. Rådhuset har stängt. Uphagenhuset är öppet. Vi ringer på och beskådar det för 5 Zloty var. Vi kommer till Goldenes Tor: "ES MVSSE WOL GEHEN DENEN DIE DICH LIEBEN - ES MVSSE FRIEDE SEIN INWENDIG IN DEINEN MAVERN VND GLVCK IN DEINEN PALATSEN" ("Det må gå väl för dem som älskar dig - det må vara fred inom dina murar och lycka i dina palats") står det över valvet. Vi tittar på Stockturm och Hohes Tor. På Kohlenmarkt dricker vi Cola innan vi långsamt går mot parkeringsplatsen. Thomas vill absolut se Westerplatte.

På väg mot Westerplatte, där vi lämnar E77 mot Elblag och svänger in på det som en gång hette Breitenbachstrasse, ser vi Langgarter Tor. Det var den östligaste stadsporten i Danzig. Bortom den låg Langgarten och på Langgarten min farfars firma: Ernst Weigle GmbH. Vi sågs aldrig: farfar Ernst och jag. Han dog på sjön när han 1931 reste hem från USA. Men firmans skylt hängde alltjämt där, tills 1945. Vi såg den jämt när vi åkte från lokaltågsstationen till den smalspåriga järnvägens station. Den smalspåriga järnvägens station finns ej längre.

På Westerplatte finns inte mycket att se. Några bitar armerad betong, ruinen av en byggnad, en rysk T4-stridsvagn på en sockel, en symbolisk kyrkogård och en minnestavla över de polska försvararna. Och givetvis ett monument över vars konstnärliga och symboliska värde man kan diskutera. Sju dagar höll dom emot, Westerplattes försvarare. Så, monumentet kan självklart symbolisera deras hjältemod. Jag minns fortfarande den 1 september 1939 och dagarna därefter. När kanonerna från pansarskeppet Schleswig-Holstein på Danzigbukten dånade. Andra kanoner fanns mellan Langfuhr och Zoppot vill jag minnas. Och ibland sköt även polackerna över våra huvuden. Så för mig symboliserar Westerplatte och dess monument vansinnet. Krigets vansinne.

Söndag den 24 september 2000

Vår sista dag. Vi passerar varmbadhuset och går mot Südpark (södra parken). Plötsligt står där en kyrka som jag inte alls minns. Men den måste ha funnits på min tid och långsamt - mycket svagt - erinrar jag mig. Vi kommer till Südbadstrasse (idag Kordeckiego). Där i nr 2 föddes min lillasyster 1934. Och där kastade nazisterna 1935 tegelstenar genom fönstren eller målade "Rösta på lista 1" på rutorna. Endast för att min far ställde upp som kandidat för socialdemokraterna i folksdagsvalen.

Vi går runt hörnet: Parkstrasse 20 (idag Parkowa). Hit måste vi ha flyttat hösten 1935. Jag minns. Det måste ha varit våren 1936 när jag följde min bror och hans vänner för att jumpa på isflak. Och en gång hoppade jag för kort. Min bror skickade hem mig till Parkstrasse. Jag skulle säga att jag ramlat i en vattenpöl. Vattenpöl! När hela Danzigbukten var full med isflak. Mina föräldrar stoppade mig i säng. Preventivt! När min bror kom hem fick han uppdraget att sätta sig hos mig och läsa sagor för mig eftersom jag inte kunde leka på grund av mitt fall i en vattenpöl...

Mittemot står huset i vilket familjen Franz bodde. Deras son var lekkamrat till min bror. Jag fick titta på när dom utkämpade sjöslag med sina Viking-modellskepp i miniatyr. Parkstrasse 20 är idag renoverat och nymålat. Familjen Franz hus är lika grått som 1936...

Jag påminner mig att jag från denna tid endast har två foton. På det ena sitter vi på en bänk i Südpark: min mor med min lillasyster i knäet, min bror, den lille judepojken som jag altid lekte med och som en dag hade försvunnit, jag i matroskostym och ytterligare en pojke. Är det Franz-pojken? På det andra fotot sitter jag på en åsna och "rider", dvs åsnan leds runt. Dessa två foton togs samma dag. Och något vemodigt blir jag medveten om att jag från dessa år - från 1930 till 1945 - endast har elva foton i mitt album: därav fem av mig och ett klassfoto från 1940 från Horst-Wessel-gymnasiet.

Vi går genom Südbadstrasse till strandpromenaden. Södra badanstalten har byggts om till hotell. Vidare på strandpromenaden mot Glettkau. Här någonstans låg barnsjukhuset på vilket Peter Bähres far var läkare. Jag hittar det ej - men jag letar inte heller särskilt efter det. Varför?

Vi hämtar bilen vid hotellet och åker Nordstrasse (Powstancow Warszawy) norrut. Förbi villan där "sockerkungen" bodde. Hittar ej till Bergschlösschen. Åker mot Gdynia. Passerar Orlowo (Adlershorst) där en annan vän till mig, Manfred Wiltraut, en gång bodde.

Strax före Gdynia vänder vi. Jag föreslår grabbarna att vi ska besöka katedralen i Oliwa. Här, i klostret Oliwa, slöts 1660 fred mellan på ena sidan Sverige och på andra sidan Polen, Brandenburg och den tysk-romerske kejsaren. Johan II Kasimir av Polen avstod från sin arvsrätt till den svenska kronan och från Livland; Brandenburg fick överhöghet över Ostpreussen. Härifrån "medtog" den svenske generalen Carl Gustaf Wrangel även en altaruppsats, en predikstol, en dopfunt och en snidad helgonfigur, allt i barockstil, berättar jag för grabbarna.

I katedralen hålls mässa. Vi lyssnar utan att förstå. Thomas hittar på väggen en tavla med katedralens historia på engelska. Senare, när vi promenerar förbi rokokoslottet i Oliwski parken berättar han att - enligt texten på tavlan - svenskarna inte endast medtog altare, predikstol, dopfunt och helgonfigur utan även ett antal munkar. Det visste jag inte...

Vi åker mot Nowy Port. Vägen till färjan är väl skyltad. I god tid före avgång - nittio minuter ska det vara - parkerar vi i kön som ännu inte är någon kö. Vi är först. Och som första bil rullar vi ombord på färjan M/F "Silesia". Jag går upp på akterdäck och tar de sista två fotona på min film: monumentet på Westerplatte.

Punktligt kl 18.00 kastar färjan loss. Vi sitter i matsalen med en fantastisk utsikt över förskeppet och bogen. Som varje dag skiner solen, himlen är molnfri, havet åter spegelblankt. Vi seglar mot norr, mot Stockholm, hemåt...

Jag tänker tillbaka på tre sköna dagar i Sopot, Malbork och Gdansk. Och jag tänker även på den dikt som är mig kärast, vilken genom årtionden skänkt mig tröst och kraft: Hermann Hesses "Stadier" ur "Glaspärlespelet".

---------------------------------------------

Som varje ungdom alltid måste vika

för ålderdomen och som varje blomma

en dag skall vissna, skall var dygd tillika

bli glömd och alla visdomsord bli tomma.

Allt blommar blott sin tid och kan ej vara

i evighet, men ej må hjärtat sörja

i avskedsstunden utan tappert svara

på livets maning: I allt nytt vi börja

bor det en makt, och där vi vilset treva,

den skyddar oss och hjälper oss att leva.

Tider och rum vi skola genomskrida

men ingenstädes oss ett hem bereda.

Världsanden vill oss ej i fjättrar smida,

men steg för steg mot högre insikt leda.

Knappt bli vi med en levnadskrets förtrogna

och hemmastadda, förrän vanan binder

och lamslår oss. Till uppbrott redobogna

vi skola glättigt trotsa alla hinder.

Kanhända skall vår dödsstund ännu föra

oss hän mot nya mål, mot ting som gledo

ur våra händer ... Hjärta kan du höra,

hur livet ständigt manar dig: Var redo!

---------------------------------------------

Farväl Zoppot, farväl Danzig

Stockholm den sjätte oktober år tjugohundra