Tyska språkets historia
En kort
introduktion i det tyska språkets historia och
några
förtydliganden av vissa språkvetenskapliga
begrepp avseende
detta språk.
av Jürgen Weigle
Innehåll:
1. |
6. |
||
2. |
7. |
||
3. |
8. |
||
4. |
9. |
||
5. |
|
|
När det gäller språkvetenskapliga begrepp har jag i första hand hållit mig till de tyska som i vissa fall översatts till svenska.
1. Språkepoker
Principiellt indelas det tyska skriftspråket i fyra epoker, nämligen
1. Althochdeutsch (fornhögtyska) |
|
700 till 1050 |
2. Mittelhochdeutsch (medelhögtyska) |
|
1050 till 1350 |
3. Frühneuhochdeutsch (tidig nyhögtyska) |
|
1350 till 1650 |
4. Neuhochdeutsch (nyhögtyska) |
|
1650 till nutid |
Dateringarna är dock ej exakta. Således beror den första dateringen på att man ännu ej hittat några dokument på tyska av äldre datum. Vidare är övergångarna mellan de olika epokerna flytande och sträcker sig i regel över upp till två generationer.
Även Neuhochdeutsch har förändrats, såsom alla levande språk genomgår vissa förändringar. Det är dock helt fascinerande att läsa Cervantes "Don Quixote von la Mancha" i en tysk översättning av Ludwig Tieck från 1799 eller en essä av Heinrich Heine från 1837 och därvid upptäcka hur litet språket har förändrats. Om man bortser från den banala tidningstyska man kan finna i den tyska "Boulevardpressen".
2. Historiska språkområden
Det finns en osynlig gräns i Tyskland, den så kallade "Benrather Linie", som sträcker sig i från Aachen i väst över Düsseldorf, Kassel, Magdeburg till Frankfurt an der Oder i öst. Språken söder om denna gräns kallas Hochdeutsch och språken norr därom Niederdeutsch.
Det
finns ytterligare en gräns längre söderut som sträcker sig från
Strassburg över Speyer, Heidelberg, Eisenach och Erfurt österut.
Dialekterna i området mellan Benrather Linie och denna södra linje
kallas Mitteldeutsch och de söder därom kallas Oberdeutsch.
Skillnaderna kan exemplifieras så här:
Niederdeutsch: |
ik |
/ maken |
/ Dorp |
/ dat |
/ Appel |
/ Pund |
Mitteldeutsch: |
ich |
/ machen |
/ Dorf |
/ das |
/ Appel |
/ Pund |
Oberdeutsch: |
ich |
/ machen |
/ Dorf |
/ das |
/ Apfel |
/ Pfund |
För att krångla till det ytterligare säger man dock på vissa mellantyska dialekter dat i stället för das och Fund i stället för Pund.
Mellantyska dialekter inräknas emellertid språkvetenskapligt i det högtyska språkområdet (Hochdeutsch).
Kartan avser Tysklands gränser år 1937 och de tyska språkområden då. Dessa förändrades därefter radikalt vid två tillfällen. 1939 utplånades balttyskan helt i Estland och Lettland genom Hitler-Stalin-pakten och Sovjetunionens ockupation av Baltikum. 1945 utplånades låg- och högtyskan totalt från områdena öster om Oder-Neisse-linjen genom att dessa regioner vid konferensen i Potsdam 1945 ställdes under polsk respektive sovjetisk förvaltning vilket ledde till att i princip samtliga tysktalande (mellan 12 och 15 miljoner människor) "etniskt rensades" bort från dessa områden, dvs fördrevs i första hand till nuvarande Tyskland.
Om man bortser från vissa rurala områden talas numera Hochdeutsch i hela nuvarande Tyskland, vilket är bland annat ett resultat av den brutala fördrivningen av den tysktalande populationen från områdena öster om Oder-Neisse-linjen.
3. Högtyska (Hochdeutsch)
Ordet Hochdeutsch betyder olika saker:
det tyska standardspråket, som synonym till Neuhochdeutsch
överordnat, geografiskt begrepp för språken söder om Benrather Linie
överordnat begrepp för det högtyska språket över tiden från Althochdeutsch till Neuhochdeutsch
Med Hochdeutsch som standardspråk menas det officiella tyska skriftspråket som gäller i hela Tyskland, Österrike, Luxemburg & Lichtenstein samt delar av Schweiz, Belgien (Eupen), Italien (Tyrolen) och Frankrike (Elsass). Dock kan vissa lokala avvikelser förekomma i vokabulären (så t ex i Schweizer Schriftdeutsch).
För att belysa hur litet nyhögtyskan förändrats under de senaste trehundra åren bifogas i kapitel 8 fyra textprov från 1686, 1798, 1888 och 1988.
Med Hochdeutsch menas även rikstyskan som talspråk (deutsche Bühnensprache, dvs teatertyskan). Dock kan tyskars accent avvika från varandra beroende på influensen av de regionala dialekterna.
Språkområdet Hochdeutsch kan sedan indelas i
Mitteldeutsch:
Westmitteldeutsch (Moselfränkisch, Rheinfränkisch m fl)
Ostmitteldeutsch (Berlin, Brandenburg, Thüringen, Sachsen m fl)
Ostfränkisch och Südfränkisch (områden mellan Mitteldeutsch och Oberdeutsch; inräknas ofta i Oberdeutsch)
Oberdeutsch:
Alemannisch (Baden, Elsass, Schweiz)
Schwäbisch (Württemberg)
Schweizerdeutsch (Schweiz)
Bairisch (Bayern)
Österreichisch (Österrike)
Prager Deutsch (Böhmen-Mähren)
Alemannisch spreds av schweiziska vederdöpare, Schweizer Brüder, över Elsass till USA och kallas Amish Hochdeutsch, som används uteslutande för kyrkobruk och vid formella ceremonier, respektive Pennsylvania Dutch (Dutch = Deutsch), som är ett umgängesspråk i hemmet och mellan likasinnade. Med omvärlden talar och skriver Amish people engelska.
Amish Hochdeutsch baseras helt på en version av Luthers bibelöversättning till nyhögtyska.
Beträffande Hochdeutsch som överordnat begrepp för det tyska språket över tiden se kapitel 1.
4. Lågtyska (Niederdeutsch)
Niederdeutsch är beteckningen för en familj germanska språk som uppstod norr om den s.k. Benrather Linie. Dessa dialekter liknar engelskan, friesiskan och de skandinaviska språken; speciellt grammatikaliskt. Så finns t.ex. endast två genus, reale och neutrum, och endast 3 kasus (dativ och ackusativ är lika).
Niederdeutsch kan indelas i
Niederfränkisch (Holland, Belgien, Tyskland, Frankrike)
Plattdeutsch eller Plattdütsch (bl.a. Holstein, Pommern)
Niedersächsisch
Westniedersächsisch (Tyskland, Holland, Danmark)
Ostniederdeutsch (Pommern, West- & Ostpreussen)
Plautdietsch (området kring Danzig)
Afrikaans (Sydafrika, Namibia)
Plautdietsch, som är en form av plattyska, spreds av mennoniterna bl.a. över Ryssland till USA (se även artikeln "Om mennoniterna").
5. Balttyska (Baltendeutsch)
Balttyskans epoker avviker något från ovanstående och kräver därför ett eget kapitel. Dess område begränsades till Estland, Livland och Kurland, dvs nuvarande Estland och Lettland. Så uppger Estniska Sovjetencyklopedien: "Lågtyskan var fram till 1600-talet det officiella språket på de estniska områdena och har kraftigt påverkat det estniska både vad gäller ordförrådet och grammatiken" (citat och översättning: Jaak Peetre).
Det lågtyska språket kom i slutet av 1100-talet och början av 1200-talet att behärska kustområdena runt Östersjön inklusive Baltikum. 1143 grundades Lübeck. I slutet av 1100-talet inflyttade tyska köpmän till Visby vilka knappt två generationer senare hade så stort inflytande i staden att Visby stadslag i början på 1200-talet skrevs på lågtyska, vilket förmodligen ledde till att kung Magnus Eriksson på 1300-talet anbefallde att Visby stadslag skulle skrivas på både gotländska och tyska. 1201 grundades Riga av Albert von Buxhövede som senare gav staden Visby stadslag. 1218 grundades Rostock, 1224 Danzig och 1229 Wismar. Narva blev 1223 Hansa-filial, Dorpat 1224 och Reval 1230. Och överallt var det officiella språket lågtyska som överklassen talade. I stort sett utan nämnvärd inblandning av låneord från urbefolkningens språk.
Vissa forskare (bl.a. Dr Ineta Polanska och Prof Dr Hermann Scheuringer) uppger att lågtyskan i Baltikum övergick till en form av Oberdeutsch under 1500- och 1600-talet, speciellt hos överklassen. Det finns dock dokument som visar att lågtyskan använts långt senare: "... wil denn de, dar se gesocht werden, vor dem hakenrichter das beschweren, ... so schal he sin vollenkommen recht darvon don." (1760; källa: Deutsches Rechtswörterbuch). Liknande "överlappningar" mellan låg- och högtyska förekom och förekommer än även i andra tyska språkområden, dock mest i tal.
Trots att balttyskan var ett minoritetsspråk var dess ställning i samhället tydligen så stark att det bibehölls som officiellt språk när området även efter det Stora Nordiska Kriget kom under ryskt välde (se nedanstående domstolsdokument från 1719).
Den största inlåningen av lettiska ord till balttyskan (90% av ca 500 ord) skedde från 1600-talet och senare (se Dr Polanska). Vissa låneord var rent lettiska (t.ex. Miselbeere från lettiska mizene = blåbär); andra hade ryskt ursprung och hade tagit vägen över lettiskan (t.ex. Pastel eller Passel från lettiska pastala, ev. från ryska = Bauernschuh = grov sko); åter andra kom från litauiskan (t.ex. Ljurbe från lettiska lurba från litauiskan liurbas = odåga; jämför med Lorbas i Missingsch som också kommer från samma ord).
Slutligen finns i balttyskan ord som är av estniskt (finsk-ugriskt) ursprung: t.ex. Wackenbuch = ursprungligen en förteckning av en gårds fasta egendom (en typ av jordebok) som samtidigt utgjorde underlaget för gårdens beskattning, senare (på 1700- och 1800-talen) även förteckningen över livegna på ett gods eller över en gårds tjänstefolk samt dess statare (Gesinde ) och deras dagsverken; vidare Kubjas = inspektor, rättare. Det förekommer även estniska (finsk-ugriska) ord med ryskt ursprung såsom obser = mantal och pogost = område, by, gård.
Omvänt torde även estniskan och lettiskan lånat in ett betydande antal ord från balttyskan vilket dock inte är föremål för denna uppsats.
Förutom balttyska har man definierat ytterligare två språkgrupper: Halbdeutsch och Kleindeutsch. Båda måste anses vara pidgin (blandspråk). Förutom språkepoker och -områden avgränsas således även de sociala skikten i språkligt hänseende. Hochdeutsch talas av överklassen: adeln, godsherrar, rika köpmän, präster och lärda; Halbdeutsch talas av en mellanklass av ester, letter och tyskar: godsförvaltare, krögare, mjölnare, skrivare, tyskt tjänstefolk med flera; Kleindeutsch talas framförallt av tyska hantverkare som på så sätt ej vill bli ansedda som utomstående (jämför med Rinkebysvenskan, dvs att även svenska ungdomar talar Rinkebysvenska med sina invandrade kamrater för att bekräfta grupptillhörigheten). Baltisk Halbdeutsch var ej något skriftspråk dock har det bevarats i bland annat några diktsamlingar i början av 1900-talet.
För släktforskare och andra intresserade finns en balttysk-estnisk-svensk ordlista på G-gruppens hemsida. Det vore framgent önskvärt om någon estnisk forskare kunde vidareutveckla denna ordlista med hänvisning till låneordens ursprung. T.ex.: estniska aadlik och svenska adlig från lågtyska adlig från lågtyska Adel eller estniska arst från nyhögtyska Arzt från medelhögtyska arzet från fornhögtyska arzat från latin archiater = läkare (som i sin tur förmodligen lånats från keltiskan).
6. Lite om "Missingsch"
Missingsch är förmodligen det minst kända tyska språket trots att säkert många mött det vid besök i Hamburg eller i samtal med gamla Danzigbor. Det finns både Hamburger Missingsch och Danziger Missingsch med flera.
Missingsch är helt enkelt en blandning av högtyska och plattyska eller, skulle man kunna säga, det misslyckade försöket av en Hamburg- eller Danzigbo att tala högtyska. Om man skulle påpeka detta för henne/honom skulle hon/han säkert svara: "Quatsch! Ich snack doch Hochdeutsch."
Danziger Missingsch är dessutom uppblandat med "förtyskade" glosor från nederländskan, jiddisch, de litauiska & polska språken och ostpreussisk dialekt samt ren slang. Ett begränsat ordval finns i kapitel 8.
Ordet Missingsch kommer ej från Mischung. Missingsch är just missingsch:
Missingsch är en lågtysk form av Meissnisch/Meissnerisch varmed avses det skriftspråk som sekreterarna vid de olika furste- & kungahusen i Tyskland enades om när de och deras härskare uppenbarligen tröttnat på latinet som gemensamt språk för kommunikationen dem emellan. Skriftspråket kallades för Meissner Kanzleisprache eller också Meissner Kanzleistil. Den mest kända boken på Meissner Kanzleisprache är nog Luthers Bibelöversättning, som blev genombrottet för ett enhetligt tyskt skriftspråk.
Något förenklat består ordförrådet i Missingsch av en blandning av högtyska och lågtyska ord medan grammatiken övervägande är lågtyska.
Missingsch är dock icke något enhetligt språk utan Danziger Missingsch skiljer sig från Hamburger dito som skiljer sig från Kieler dito varvid gemene man ofta inte ens är medveten om att hon/han talar Missingsch.
7. Något om det gotiska språket
Gotiskan dog ut med undergången av det gotiska riket på 500-talet. Språket överlevde dock på Krim bland östgoterna fram till 1600-talet samt lever fortfarande i viss mån kvar i gutamålet på Gotland.
Många ord i de germanska språken härstammar dock från gotiskan. Såsom ordet Deutsch om vilket Meyers Koversations-Lexikon från 1888 säger följande:
"Deutsch (got: thiudisk, althochd: diutisc, mittelhochd: diutsch, altsächs: thiudisc, niederd: dudesk, niederländ: duitsch, schwed: tysk, dän: tydsk) stammt von dem gotischen Substantiv thiuda (althochd. diota, "Volk") ab und bedeutet daher ursprünglich volkstümlich, dem Volk angehörig, teils im Gegensatz zu dem, was bei einzelnen Stämmen vorkommt, teils zu dem Fremden, Ausländischen (zunächst Lateinischen und Welschen), so in Bezug auf Sitte, Leute etc., namentlich aber auf die Sprache. Im 10. Jahrhundert, als die deutschen Herzogtümer und Völker zu einem Reich vereinigt blieben, wurde dann das altdeutsche diutisc (latinisiert theodiscus) zum Volksnamen. Lange schwankte die Schreibweise zwischen deutsch und teutsch, das besonders im 17. Jahrhundert im Gebrauch war; die ältere und nach Grimm allein richtige ist jedoch deutsch. Vgl. I. Grimm, Exkurs über Germanisch und D., in der "Deutschen Grammatik" (Bd. 1)."
Den
som vill förkovra sig i gotiskan bör studera Silverbibeln vilken
som bekant finns i Uppsala.>br>
8. Några språkexempel
Översättningar till Neuhochdeutsch finns bredvid originaltexten.
GOTISKA
Gotisk
"Fader vår"
Källa: Textproben, Codex Argenteus;
(tidigt 500-tal)
Atta unsar, thu in himinam, weihnai namo thein. Qimai thiudinassus theins. Wairthai wilja theins, swe in himina jah ana airthai. Hlaif unsarana thana sinteinan gif uns himma daga. Jah aflet uns thatei skulans sijaima, swaswe jah weis afletam thaim skulam unsaraim. Jah ni briggais uns in fraistubnjai, ak lausei uns af thamma ubilin. Unte theina ist thiudangardi jah mahts jah wul?us in aiwins. |
|
Vater unser, du im Himmel, geweiht dein Name. Komme dein Volksreich. Werde dein Wille, so wie im Himmel auch auf der Erde. Unseren Laib, den täglichen, gib uns heute. Auch vergib uns, dass wir Schuldner seien, so wie auch wir vergeben unseren Schuldnern. Und bringe uns nicht in Versuchung, aber löse und von dem Übel. Denn dein ist das Königreich und die Macht und die Herrlichkeit in Ewig. |
FORNHÖGTYSKA
Alemannisk
"Fader vår"
Källa: Textproben, handskrift från St.
Gallen; (700-tal)
Fater unsêr, thû pist in himile, uuîhi namun dînan, qhueme rîhhi dîn, uuerde uuillo diin, sô in himile sôsa in erdu. Prooth unsêr emezzihic kip uns hiutu, oblâz uns sculdi unsêro, sô uuir oblâzêm uns sculdîkêm, enti ni unsih firleiti in khorunka, ûzzer lôsi unsih fona ubile. |
|
Vater unser, du bist im Himmel, weihe deinen Namen, komme dein Reich, werde dein Wille, wie im Himmel, so auch auf Erden. Unser regelmässiges Brot gib uns heute, erlasse uns unsere Schuld, wie wir erlassen unseren Schuldnern, und verleite uns nicht in Versuchung, löse uns von dem Übel. |
MEDELHÖGTYSKA
Dikten
"Unter der linden"
Källa: Textproben, Walther von der
Vogelweide; (cirka 1200)
Ich
saz ûf eime steine |
|
Ich
sass auf einem Steine |
TIDIG NYHÖGTYSKA
Ur
"Sendbrief vom Dolmetschen"
Källa: Textproben, Martin
Luther; (cirka 1530)
Als wenn Christus spricht: Ex abundantia cordis os loquitur. Wenn ich den Eseln sol folgen, die werden mir die buchstaben furlegen, und also dolmetzschen: Auß dem uberflus des hertzen redet der mund. Sage mir, Ist das deutsch geredt? Welcher deutscher verstehet solchs? Was ist uberflus des hertzen fur ein ding? Das kan kein deutscher sagen, Er wolt denn sagen, es sey das einer allzu ein gros hertz habe oder zu vil hertzes habe, wie wol das auch noch nicht recht ist: denn uberflus des hertzen ist kein deutsch, so wenig, als das deutsch ist, Uberflus des hauses, uberflus des kacheloffens, uberflus der banck, sondern also redet die mutter ym haus und der gemeine man: Wes das hertz vol ist, des gehet der mund uber, das heist gut deutsch geredt, des ich mich geflissen, und leider nicht allwege erreicht noch troffen habe, Denn die lateinischen buchstaben hindern aus der massen, seer gut deutsch zu reden. |
|
Wenn Christus etwa spricht: "Ex abundantia cordis os loquitur". Wenn ich den Eseln folgen soll, werden die mir den Wortlaut genau auslegen, und also übersetzen: Aus dem Überfluss des Herzens redet der Mund. Sage mir, ist das deutsch geredet? Welcher Deutsche versteht so etwas? Was ist "Überfluss des Herzens" für ein Ding? Das kann kein Deutscher sagen, es sei denn, dass einer ein zu grosses Herz oder zuviel Herz hätte, obwohl das auch noch nicht richtig wäre: Denn Überfluss des Herzens ist kein Deutsch, so wenig wie es Deutsch wäre, Überfluss des Hauses, Überfluss des Kachelofens, Überfluss der Bank; sondern so redet die Mutter im Haus und der normale Mensch: Wessen Herz voll ist, dem geht der Mund über, das heisst gut Deutsch reden, und daran habe ich mich zu halten versucht, auch wenn ich es leider nicht überall erreicht und nicht immer getroffen habe, denn die lateinische Sprache hindert einen dermassen daran, wirklich gutes Deutsch zu reden. |
NYHÖGTYSKA
Titelsida
i "Der Stadt Dantzig Historische Beschreibung"
(1686)
Källa: Faksimilutgåva från 1979
|
DER
STADT |
Text
ur en skol- och familjebok
Källa: Karl Ehregott Mangelsdorff,
originalupplaga från 1798, sida 278
|
Die
alten Preussen |
Citat
ur ett uppslagsverk om svenskar
Källa: Meyers
Konversations-Lexikon 1888/1889, Schweden (Bewohner, Religion,
Unterrichtswesen, Ackerbau).
/.../ Der Schwede hat in der Regel eine hohe, schlanke Gestalt, eine weiße Haut, braunes oder blondes Haar, ausdrucksvolle Gesichtszüge und blaue Augen. Beide Geschlechter zeichnet eine gewisse Leichtigkeit und Grazie in der Bewegung des Körpers aus, und man pflegt die Schweden deshalb wohl die "Franzosen des Nordens" zu nennen. Die Grundzüge des schwedischen Charakters sind nordischer Ernst, Liebe zu Religion, Vaterland, Gesetz und Freiheit, Ehrlichkeit und Uneigennützigkeit, Selbstgefühl, Gastfreundschaft, Mildthätigkeit, schnelle Fassungsgabe und scharfe Urteilskraft. Naturfehler sind Phlegma und Langsamkeit, Neigung zum Genuß geistiger Getränke und Hang zu äußerlichem Prunk. Manches Eigentümliche haben die Dalekarlier (s. Dalarne) bewahrt. /.../ |
|
/.../ Außer den Schweden wohnen auch Finnen an der Grenze von Finnland in Norrbottenlän sowie in einigen innern waldigen Gebirgsgegenden des mittlern S. (1880 im ganzen 16.976). Die Lappen wohnen jetzt eigentlich nur in Lappland und vereinzelt in den übrigen Teilen von Norrland (1880: 6404). Die Anzahl der in S. befindlichen Israeliten ist sehr gering (1880: 2993). Auch haben sich eingewanderte Fremde im Land niedergelassen, doch sie verschmelzen meist bald mit den Schweden. 1880 zählte man 18.587 Personen, die im Ausland geboren waren, vornehmlich Dänen, Norweger, Finnen und Deutsche. /.../ |
Citat
ur en modern novell
Källa: Hartmut Lange: "Das Konzert",
(Diogenes Verlag, 1988)
Wer
unter den Toten Berlins Rang und Namen hatte, wer überdrüssig
war, sich unter die Lebenden zu mischen, wer die Erinnerungen an
jene Jahre, in denen er sich in der Zeit befand, besonders
hochhielt, der bemühte sich früher oder später darum, in den
Salon der Frau Altenschul geladen zu werden, und da man wußte,
wie sehr die elegante, zierliche, den Dingen des schönen Scheins
zugetane Jüdin dem berühmten Max Liebermann verbunden war,
schrieb man an die Adresse jener Villa am Wannsee, in der man die
Anwesenheit des Malers vermutete. |
|
|
AMISH ALEMANNISKA
Ur
en predikan (intoneras)
Källa: J A Hostetler,"Amish Society"
(1981)
Mer misse glave an sell was unser Harr und unser Heiland Jesu Christi uns gsagt hot. Ja, sell hot er gsagt. Ja, ich glab, sell is recht. |
|
Wir müssen glauben an das, was unser Herr und Heiland Jesu Christi uns gesagt hat. Ja, das hat er gesagt. Ja, ich glaube, das ist recht. |
AMISH HÖGTYSKA
Lovsång
('S Lobg'sang)
Källa: Källa: J A Hostetler,"Amish Society"
(1981)
O
Gott Vater wir loben Dich |
|
(Någon översättning till Neuhochdeutsch behövs ej) |
BALTTYSKA
BALTLÅGTYSKA
Dokument
från år 1440
Källa: Dr Ineta Polanska
Iwen van Eppenschede civis Tarbantensis, alse een vulmechtig procurator in der van Revele breve mechtig gemaket van Hinrike van der Heyde, to bemannede van Gherken Hobere sess unde vertich mark rygesch unde 2 schillinge, de Hinrik van der Heyde vor Gherken de sprake rusch unde eetensch to lerende utgegeven hadde, so hefft de sulve Iwen Epenschede vor deme boke bekannt, dat he de sess unde vertich mark rygesch unde 2 schillinge van Ghereken Hobere, Ghert Erpen, Hinrike van Vloten unde Alberte Medingen, dessulven Gheriken vormunderen, tor noge upgeboret unde entfangen hebbe, darumme Iwen Epenschede vor syk unde van wegen Hinrikes van der Heyden den vorscreven Ghereken, sine vormundere unde ere erven deshalven vorlatet van vurder manige unde tosaghe genzlyken qwyt unde loss. |
|
Iwen von Eppenschede, der Bürger von Dorpat als ein durch den Brief aus Reval Bevollmächtigter von Hinrike van der Heyde, von Gherken Hobere sechsundvierzig Rigische Mark und 2 Schillinge anzumahnen, welche Hinrik van der Heyde für Gherken, [um] die Sprachen Russisch und Estnisch zu erlernen, ausgegeben hatte, so hat derselbe Iwen Epenschede [mit seiner Unterschrift?] kundgetan, dass er die sechsundvierzig Rigische Mark und 2 Schillinge von Ghereken Hobere, Ghert Erpen, Hinrike van Vloten und Alberte Medingen, den Vormündern desselben Gheriken eingenommen und empfangen habe, warum Iwen Epenschede für sich und des Hinrike van der Heydes halber den erwähnten Ghereken, seine Vormündern und ihre Erben deshalb von weiteren Forderungen befreit [entlastet?] und sozusagen gänzlich quitt und [voneinander] los [sind]. |
Boktitel
från år 1578
Källa: KB
Chronica der Prouintz Lyfflandt, darinne vormeldet werdt: wo datsuluige Landt ersten gefunden, vnde thom Christendome gebracht ys: wol de ersten Regenten des Landes gewesen sint: van dem ersten Meister Düdesches Ordens in Lyfflandt, beth vp den lesten, vnde van eines ydtlichen Daden: Wat sick in der voranderinge der Lyfflendeschen Stende, vnde na der tydt, beth in dat negeste 1577. Jar, vor seltzame vnde wünderlike Gescheffte in Lande thogedragen hebben, nütte vnde angeneme tho lesende, korth vnde loffwerlich beschreuen / dorch Balthasar Rüssouwen Reualiensem |
|
Chronik der Provinz Livland, worinnen vermeldet wird: wie dasselbige Land zu erst gefunden wurde und zum Christentum gebracht ist; wer die ersten Regenten des Landes gewesen sind; von dem ersten Meister des Deutschen Ordens in Livland bis zum letzten und von den (?) Taten des einen; was sich für Veränderungen der Livländischen Stände und nach der Zeit (chronologisch?) bis in das neueste Jahr 1577 für seltsame und wunderliche Dinge (Geschäfte) zugezogen haben, nützlich und angenehm zu lesen, kurz und lobenswert beschrieben / von Balthasar Rüssouwen Reualiensem |
BALTHÖGTYSKA
Domstolsdokument
från år 1719
Källa: Lutz v Rennenkampff: "Genealogie derer
von Rennenkampff" (2000)
Demnach
der Wohlgeb. Herr Frantz Rennenkampff im heutigen Dato, also d. 6.
July 1719 beym Groß-Czaar. Ober-Land-Gericht Dörptschen Creyses
repplicando vorgestellet, welchergestalt Er zwar anno 1714 bey
einer versamleten Ritterschaft auf Sadajerwe sein Adeliches
Diploma der Glorwürdigste Römische Kayser Rudolphus Anno 1602
seinen in Gott ruhenden Vor-Eltern verliehen, und Sie damit
begnadiget hat, produciret, und dessen Ahnen gezeiget, welches
alles auch von E. Hochwohl- und Wohlgeb. Ritterschaft vor
sufficient [ausreichend] und gültig erkannt, und von Niemanden
etwa dawieder eingewendet worden. |
|
(Någon översättning till Neuhochdeutsch behövs ej) |
BALTISK HALVTYSKA
Ur
"Poetische Kleinigkeiten" av Fritz Seuberlich (1901)
Källa:
Dr Ineta Polanska
"Heißt
dein Vater?" - "Vater is nich" |
|
(Översättes
ej; skall läsas halvhögt!) |
PLAUTDIETSCH
Barnramsa
Källa:
C Henry Smith: "Early Russian Mennonite History" (1927)
Schokel,
schokel scheia, |
|
Schaukel,
Schaukel, scheia, |
DANZIGER MISSINGSCH
-
ett urval från A till Z
Källa: Karl-Heinz Jessner
Adebar |
|
Storch |
9. Källförteckning
R Curicken: "Der Stadt Dantzig Historische Beschreibung..." (1686)
J A Hostetler: "Amish Society" (1981)
Hartmut Lange: "Das Konzert" (1988)
K E Mangelsdorff: "Vorbereitende Uebungen zum Aufmerken und Nachdenken für junge Leute von wenigstens zwölf Jahren" (1798)
Karl Pagel: "Die Hanse" (1983)
Dr I Polanska: lib.uni-bamberg.de/volltexte/2003/3/polanska.pdf
Lutz v Rennenkampff: "Genealogie derer von Rennenkampff" (2000)
Dr H Scheuringer: www.univie.ac.at/iggerm/Scheuringer1.pdf
C Henry Smith: "Early Russian Mennonite History" (1927)
J Weigle:www.g-gruppen.net/mennos.htm
Danziger Missingsch: home.t-online.de/home/Jessner.K-H/dzgwort.htm
Deutsches Rechtswörterbuch: www.rzuser.uni-heidelberg.de/~cd2/drw/
Germanistik: de.wikipedia.org/wiki/Hauptseite
Kungliga Biblioteket: www.kb.se/
Meyers Lexikon: susi.e-technik.uni-ulm.de:8080/meyers/servlet/browse
Nationalencyklopedin: www.ne.se/jsp/customer/login.jsp
Nordisk Familjebok: www.lysator.liu.se/runeberg/nf/
Silverbibeln: www.ub.uu.se/arv/codex/faksimiledition/contents.html
Textproben: www.stefanjacob.de/Geschichte/Unterseiten/Sprache.php
Copyright © Jürgen Weigle.