Svårigheten är var och när i tiden man skall börja ty varje händelse i det förflutna har sin förhistoria. Jag väljer att börja min berättelse så där 200 år före mennoniternas uppkomst och långt öster om deras härkomst.
Omkring 1300 består Weichsel-Nogat-deltat av ett stort antal flodarmar, insjöar och inhav
(bild 1). Till Danzig, som första gången omnämns år 999, sker år 1178 en omfattande migration av
tyska köpmän som bygger sin första kyrka, Sankt Nikolai, år 1190 . Denna ersättes i slutet av
1300-talet med en ny kyrka. År 1238 får Danzig av hertig Swantopolk stadsrättigheter med lybsk
rätt. Genom Kulmer Handfeste (traktat) från den 28/12/1233 införs Kulmer rätt över hela
dåvarande Preussen och den Tyska Orden erhåller överhögheten över området. Staden och borgen
Elbing byggs 1237. År 1280 flyttar den första stormästaren, Komtur Heinrich von Wilnowe, med en
del av konventet in i Marienburg (bild 2).
Därmed börjar den första kolonisationen av Weichsel-Nogat-deltat under aktiv ledning och medverkan av Tyska Orden. Denna värvar nybyggare i sina hemländer och en betydande migration sker främst från mellersta Tyskland men även från Westfalen och Rhenlandet. Den första bosättningen sker på höglänta områden. Sedan fördämms flodarmar och mark dikas. På några årtionden anlägger Tyska Orden 1.400 byar med 60.000 "Hufen" motsvarande nästan 1 miljon ha åker- och betesmark.
I slutet av 1300-talet och början av 1400-talet har Tyska Orden sin storhetstid. Dess makt
sträcker sig från Pomerellen (Westpreussen) över Preussen (Ostpreussen) och Kurland (Lettland)
till Livland (Estland-Lettland). Det finns dock ett undantag: Schamaiten (Litauen) som Tyska
Orden ej lyckas underkuva. År 1386 ingår Litauen union med Polen. Gemensamt för man krig mot
Tyska Orden som 1410 förlorar slaget vid Tannenberg.
Detta krig och följande krig, peståren 1416 och 1427, härjningar av husiterna år 1433 varvid Dirschau och många byar längs floden Weichsel jämnas med marken leder till att befolkningen minskar drastiskt. Detta i sin tur leder till att dammarna ej underhålls. Mellan 1403 och 1466 brister dammarna och översvämmar markerna fjorton gånger: nästan vart fjärde år. När Tyska Orden 1466 i freden i Thorn bland annat förlorar Marienburger Werder till Polen är området ödelagt och nästan folktomt. Hundra års kolonisation av Weichsel-Nogat-deltat är omintetgjord.
1491, 1494, 1514, 1529, 1549 och 1564 blir det nya pestår. 1472, 1526, 1528, 1529, 1533,
1540, 1542 och 1543 nya dammbrott med svåra översvämningar. De nya härskarna lever ej upp till
Weichsel-deltats "grundlag":
Här lämnar jag Marienburger Werder för ett tag men lovar att återvända dit.
Mellan cirka 1330 och 1384 lever i England en viss John Wycliffe. Wycliffe är teolog, en tid professor i teologi och filosofi i Oxford. Men Wycliffe är även reformator. Han godkänner endast Den Heliga Skrift som grund för den kristna läran och gudstjänsten, han översätter bibeln, han förkastar kyrkans hierarki, celibatet, avlaten, nattvardsordningen. Visserligen misslyckas påven med att få Wycliffe dömd som kättare, men Wycliffes lära undertrycks i England. I Böhmen finner den dock ivriga anhängare: de böhmiska bröderna. Till dessa ansluter sig Jan Hus som lever från cirka 1370 till 1415 då han av konsiliet i Konstanz döms till döden och bränns på bålet.
Parentetiskt: Ur de böhmiska bröderna bildas sedan husiterna som under husitkrigen även härjar i Danzig-området. Ur en annan grupp böhmiska bröder bildas i början av 1700-talet nära Dresden herrnhutarna som sprider sig till Holland, England och Amerika samt till Danmark och Sverige där de dock förbjuds.
Med domen över Hus vill den katolska kyrkan tysta reformkraven. Men med bålet i Konstanz uppnår kyrkan motsatsen. Kraven på en reformering av kyrkan kan inte kuvas. 1517 spikar Luther upp sina 95 teser på slottskyrkan i Wittenberg. År 1520 kommer reformationens genombrott när Luther författar sina tre programskrifter: den politiska, den dogmatiska samt den etiska. Andra ansluter sig. Så även Ulrich Zwingli som är präst i Zürich. År 1523 godtar stadens magistrat Zwinglis "67 Schlussreden" som innebär en kollektiv övergång till reformationen.
Men för vissa går reformationen inte långt nog. Lite varstans i det tyska språkområdet uppstår en ny rörelse: anabaptisterna eller vederdöparna. Dessa motsätter sig varje världslig inblandning i sin tro och varje kyrkoordning. Döparna tror på den personliga uppenbarelsen.
Det hela börjar i Zürich men sprider sig snabbt till Böhmen-Mähren, Württemberg, Elsass, Harz, Thüringen och till Holland. En del av de schweiziska vederdöparna emigrerar till Elsass där en viss Jacob Ammann blir deras ledare. När grupper av dessa senare flyttar till Amerika kallas de Amish.
Tillbaka till Zürich. I januari 1525 bestämmer sig de styrande i staden för att kväsa en grupp döpare som leds av Conrad Grebel, Felix Manz och Georg Blaurock vilka vägrar att låta sina barn döpas. Efter det att de offentligt fått försvara sin sak förbjuder stadens råd dem att mötas och att lära ut sin tro. Den 21 januari 1525 samlas de och likasinnade i en bönestund för att söka vägledning. Därefter bildar de ett brödraskap av troende fullt medvetna om att detta kommer att innebära förföljelse.
Konrad Grebel häktas i oktober 1525 men kan fly. Han dör sommaren 1526 i pesten. Felix Manz arresteras i december 1526 och avrättas den 5 januari 1527 genom att dränkas i Limmat ån i Zürich. Han blir den förste vederdöparen som avrättas av protestanterna. Georg Blaurock bränns på bål den 6 september 1529 av katolikerna.
Endast några veckor efter det att Manz dränkts kallar Michael Sattler de schweiziska och sydtyska bröderna till en hemlig synod i Schleitheim nära Schaffhausen. Sattler har varit prior i ett benediktinkloster i Schwarzwald men hade döpts 1525 i Zürich.
Den 24 februari 1527 enas församlingen om "Schleitheimer Artikel" som blir de schweiziska brödernas trossatser.
Sattler avrättas i katolska Rottenburg am Neckar den 21 maj 1527. Några dagar senare dränks hans hustru.
Anabaptisterna söker en form av urkristen församling - en restauration av Nya Testamentets lära så som Jesus och apostlarna lärde ut den. Deras trossatser bygger främst på Bergspredikan men även Markus, Johannes, Apostlagärningarna, Korinthierbreven, Timoteosbreven och Uppenbarelseboken åberopas flitigt i "Schleitheimer Artikel". Enligt vederdöparna är den enda auktoriteten för en kristen Den Heliga Skrift.
Till den sistnämnda gruppen hör hoffmanniterna eller melchioriterna som grundas av Melchior Hoffmann, en protestantisk lekmannapräst från Strasbourg. En av hans anhängare, Jan Matthijs intar 1534 Münster i Westfalen. "Nya Jerusalem" grundas. Hatet mot den gamla ordningen leder till bokbål och fanatiskt bildstormande. Efter "profeten" Matthijs död äktar hans efterföljare, den "nye David" Jan van Leiden, Matthijs änka, förordar månggiftet och tar sig ytterligare 15 fruar. Efter 16 månaders belägring intar kejsarens trupper staden. Jan van Leiden och hans närmaste två anhängare avrättas.
Två år före katastrofen i Münster vägrar dock en mindre grupp bland melchioriterna att följa Jan van Leidens radikala predikningar och handlingar. År 1533 grundar de en egen församling i Leeuwarden. Som ledare väljer de Obbe Philips och Dirk Philips. Gruppen, som kallas Obbeniter, väljer icke-våldsvägen liknande den som Sattler och de schweiziska bröderna enats om i Schleitheim.
Knappt tre mil fågelvägen sydost om Leeuwarden ligger Witmarsum. I Witmarsum lever en ung katolsk präst som redan under sitt första tjänstgöringsår 1525 börjar tvivla om bröd och vin verkligen omvandlas till Kristi lekamen och blod. Han bestämmer sig för att läsa bibeln. Han har aldrig läst bibeln innan, han hade accepterat att den katolska kyrkan är ofelbar och att läsningen av Bibeln ej behövs. Han finner att Nya Testamentet inte lär ut den katolska doktrinen om transformationen av bröd och vin till kött och blod. Han måste välja mellan kyrkan och Bibeln. Han väljer Bibeln men bryter ej med kyrkan. Sex år senare ifrågasätter han en annan katolsk doktrin, den om barndopet. Den yttre anledningen är att en viss Sikke Freerks, även kallad Sikke Snijder (Sikke skräddaren), avrättas 1531 i Leeuwarden efter att han låtit sig döpas på nytt. Åter söker prästen vägledning i Den Heliga Skrift och åter finner han att den katolska doktrinen om barndop ej har stöd i Bibeln. Men ändå bryter han inte med kyrkan. Först när Jan Matthijs och melchioriterna vilseleder några hundratals troende nära Witmarsum med sina revolutionära lärosatser och dessa troende "slaktas" i Münster bestämmer prästen sig. I januari 1536 låter han döpa sig av Obbe Philips i Leeuwarden.
Hans namn är Menno Simons. Något senare accepterar han att bli en av obbeniternas herdar och ledare. Oförtrutet predikar han sin icke-våldstro, skriver pamfletter, artiklar, böcker, förkunnar fredens ord: "De i Christo återfödda dra ej i krig och inlåter sig ej i någon strid; de är fredens barn som smitt om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vinranksknivar och som ej vet om något krig". Menno Simons tar avstånd från allt våld, principiellt och utan undantag.
Dessa trosartiklar och övertygelsen att Den Heliga Skrift är den yttersta auktoriteten är absoluta för "bröderna i Christo", de är inte "förhandlingsbara". Obbeniterna är inte beredda att kompromissa i dessa frågor. Får de inte leva efter dessa artiklar så överger de hellre sina hem än sin tro.
Under den tysk-romerske kejsar Karl V:s (1500-1556, tillika kung av Kastilien och Aragonien)
regering fastställer den andra riksdagen i Speyer den 23 april 1529 att "varje anabaptist och på
nytt döpt myndig man och kvinna skall fördömas och bringas från liv till död genom eld, svärd
eller liknande sätt". Alla vederdöpare, både de revolutionära som de fredliga, förföljs hårt.
Det är under denna tid som begreppet "mennoniter" för första gången officiellt används: år
1544/1545 som skyddsparagraf i en östfriesisk polisförordning som skall förhindra att
Speyer-riksdagens hårda lagar tillämpas på "Bröder i Christo".
Två år tidigare,1542, utfärdas en "sträng" arresteringsorder för Menno Simons. Han måste fly med hustru och småbarn. Ingenstans finner han säkerhet. Över Östfriesland, Köln och Mecklenburg kommer han 1553 till Holstein där döparna sedan 1543 funnit fristad och skydd hos Bartolomeus av Ahlefeld på Fresenburg, nära Oldesloe. Menno Simons lever i byn Wüstenfelde. Byn utplånades helt under trettiåriga kriget och jämnades med marken. Församlingen flydde då till Hamburg och Lübeck.
Karl V:s son och efterföljare på den spanska tronen, Filip II (1527-1598), är inte mildare än sin far. Han tillåter inte några religiösa eller politiska friheter i kolonin Holland. Tvärtom inrättar han där 1567 en militärdiktatur under hertig Alba vilken i sin tur inrättar "blodsdomstolen i Bryssel". Hertig Albas skräckvälde varar till 1573 då han återkallas till Spanien efter att ha misslyckats med att slå ned ett uppror. Det är under hertig Albas välde som den stora migrationen av mennoniter till Danziger och Marienburger Werder sker (bild 3). Låt oss återvända dit som jag tidigare lovat.
De polska kungarna lider jämt av penningbrist. För att råda bot lånar de pengar och lämnar mark och byar som pant. Numera även till rika handelsmän och bankirer. Redan under trettonåriga kriget (1453-1466) pantförskriver Kasimir byn Scharpau, 1472 byn Schönsee, år 1510 belånar Sigismund I byarna Schöneberg, Ladekopp, Orloff och Tiegenort. För ett nytt lån om 40.000 "Taler" pantförskriver Sigismund II August den 26.7.1569 lanthushållningen Tiegenhof på livstid till Hans von Loitz. I panten ingår byarna Orloff, Reimerswalde, Petershagen, Tiegenhagen och Neu-Altendorf. Stora delar av dessa områden är dock ödelagda genom krig, pest och översvämningar och lämnar ringa avkastning.
I slutet av 1400-talet börjar i Holland en planmässig invallning och kampen mot havet om nya landområden. Detta kräver dels en stor korporativ insats och dels tekniska innovationer avseende invallning och dikning med hjälp av pumpanordningar. De holländska landområdena ligger under havsytan och måste hållas fria från grundvatten. I början av 1500-talet gör holländarna stora framsteg med vinddrivna pump- och vattenkvarnar som påskyndar torrläggningen av marken.
Samtidigt kommer de första mennoniterna till Danzig-området. Bland dessa återfinns Dirk
Philips från Leeuwarden som grundar den mennonitiska församlingen i staden Danzig. Mennoniterna
"tolereras" för sin flit och idoghet men kyrkan måste de bygga utanför stadens murar, mellan
Radaune ån och Bischoffsberg där den ligger än idag.
År 1543 anländer de första mennonitiska kolonisterna till Danziger Werder, alltså området väster om Weichsel. Vallar och diken återställs, moderna pumpkvarnar med skovelhjul torrlägger markerna, förfallna byar byggs upp. Inom loppet av tio år tiodubblas markvärdet. Framgångarna leder till att mennoniterna uppmuntras att bosätta sig även i Danziger Niederung (öster om Weichsel) och senare på Danziger Nehrung. Det är det synliga resultatet av deras flit och kunskaper som gör att Hans von Loitz kallar mennoniterna till Tiegenhof och Marienburger Werder. Är det kanske så att von Loitz ser möjligheten att få god avkastning med hjälp av mennoniterna som gör att han lånar den polske kungen pengar och lovar mennoniterna en fristad?
Det är den i Preussen rådande religionsfriheten och det i Holland rådande ohyggliga förtrycket under hertig Alba som lockar mennoniterna, men även landskapet som liknar deras hemland och som har liknande ekonomiska förutsättningar: åkerbruk och mjölkhushållning. Deras migration till Danzig-området når sin kulmen just under hertig Albas regim i Holland (bild 4 Om du klickar på bilden kan du se en förstoring av kartan). Sedan dess och fram till andra världskrigets slut dominerar "Holländerdörfer" (holländska byar) stora delar av Danziger Werder och av Grosses (Marienburger) Werder.
Varifrån kommer då dessa efter religionsfrihet sökande nybyggare? Vad livnär de sig av? Vilket språk använder de?
Huvuddelen av mennoniterna i Danzig-området är av holländsk härkomst. En undersökning från 1912 visar att cirka 10.000 mennoniter i West- och Ostpreussen bär 369 holländska namn. Nästan hälften av dessa, alltså 5.000 mennoniter, delar på tjugotre namn: Penner, Wiens (Wiehns), Dueck (Dieck, Dyck), Classen (Klaasen), Wiebe, Janzen (Jantzen), Ehnz (Entz, Enss), Janz, Freese, Regehr (Regier), Harder, Ewert, Paul, Neufeld, Fast, Frantz, Friesen, Reimer, Epp, Fieguth, Albrecht, Nickel och Peters. Nästan alla är släkt med varandra. Dock endast inom de olika etniska grupperna.
Med hjälp av namnen kan man indela mennoniterna i tre grupper:
1) Köpmän och hantverkare som slår sig ner i Danzig och Elbing och som kommer från de större holländska städerna: van Almonde, van Amersfort, Backrach, de Beer, van Benningen, Conwentz, van Duchren, Dunckel, van Dyck, Eggerath, Engman, van Eck, Focking, van Haegen, Hansen, van Kampen, Kauenhoven, Lamberts, Momber, van Roy, Rutenberg, van Steen, Utesch. Dessas namn dyker upp och försvinner ibland lika fort beroende på att denna grupp flitigt flyttar fram och tillbaka mellan Danzig och Holland på 1600-talet.
2) Flamländska familjer som kommer från det som idag kallas för Zeeland och som huvudsakligen är bönder, men på senare år även hantverkare: Claasen, Dueck (Dieck, Dyck), Enss (Entz, Ehnz), Epp, Esau, Fieguth, Hamm, Harder, Neufeld, Penner, Regehr (Regier), van Riesen, Thiessen, Toews, Warkentin, Wiens (Wiehns, Wienz), Willer (Wieler, Wiehler), Woelke (Woelcke, Wilke, Wilken).
3) Friesländska familjer kommer främst från området kring Leeuwarden, även dessa bönder och hantverkare. En del av dessa namn är dock ej holländska utan tyska och då från södra Tyskland. Goertz kallar dessa för "Frisian-HighGerman" (HighGerman från "oberdeutsch"). Det finns varken undersökningar eller skattningar hur stor migrationen från Sydtyskland (Oberdeutschland) via mellanstationerna Holland, östra Friesland respektive Mähren varit. Till denna grupp hör namnen: Adrian, Albrecht, Allert, Balzer, Bartel, Bestvater, Dau, Dirksen, Ewert, Franz, Frese (Froese, Vrees), Friesen, Funk, Goerz (Goertz), Grunau, Harms, Janssen (Jantzen, Janzen), Kerber, Kliewer, Kopper, Mekelberger, Martens, Nickel, Pauls, Quapp, Quiring, Schroeder, Stobbe, Unger, Unrau.
C H Smith redovisar en del av dessa namn i en fjärde grupp för vilken han inte anger någon
härkomst: Adrian, Balzer, Bartel, Ewert, Franz, Goerz, Kerber, Kliewer, Kopper, Schroeder,
Stobbe, Unrau, Voth. Dessa familjer kan antas komma från södra Tyskland antingen över Mähren
eller över östra Friesland, eventuellt Westfalen.
Någon blandning mellan grupperna förekommer inte förrän i början av 1800-talet (bild 5); äktenskap med protestanter ännu senare. Däremot finns inga hinder att mennoniter jordfästes på katolska eller protestantiska kyrkogårdar.
Språket som då talas i Danzig och som mennoniterna talar är "plattdütsch". Så här skriver Ingmar Karlsson den 14/3/2001 i SvD: "Under Hansans storhetstid var detta tungomål skrift- och högspråk i hela Östersjö- och nordsjöområdet och användes av den tidens handelsmän, diplomater och jurister. Plattyskan var också det ledande språket i de svenska kuststäderna. Visby stadslag var på 1200-talet avfattad på plattyska..... En som talar platt går hem till sitt Hus, röker sin Pip och dricker sitt Vin. Han känner sig rik och inte reich och tycker inte att en vacker flicka är süss utan söt. Blir han helt betagen börjar han kanske schnacken med henne och säga min Hart is din." Karlsson påpekar att halva det svenska ordförrådet beräknas vara av plattyskt ursprung. Språket är således ej något hinder för mennoniternas migration.
Och plattyskan används inte endast i vardagen utan på plattyska predikas det. I den mennonitiska församlingen i Hamburg-Altona, som grundas 1601, predikas det ända till 1795 på detta språk. När jag var liten användes plattyskan till vardags på landet fast man kunde högtyska: "Platt snacken, twee Spraken sünd mehr as een".
När mennoniterna senare emigrerar till Ryssland och till Amerika på 1700- och 1800-talen tar de plattyskan med sig. Långt innan barnen går i skolan lär de sig verser på plattyska berättar C H Smith, t ex denna ramsa:
Schokel, schokel scheia,
Ostri et wi Eia,
Pingsti et wi wittet Brot,
Staw wi nich dann woa wi groat,
Staw wi doch
Dann kom wi ennt loch.
Fritt översatt:
Vyssan, vyssan lull,
Till påsk äter vi ägg
Till pingst äter vi vitt bröd,
Dör vi inte, så blir vi stora,
Dör vi ändå,
Hamnar vi i ett hål.
Medan plattyskan håller på att dö ut i bland mennoniterna i Amerika har den fått en renässans i Tyskland. Man måste dock hålla i minnet att plattyskan inte är ett enhetligt språk utan består av ett antal varianter. Ej heller får Danziger Platt förväxlas med Danziger Missingsch. Men det är en annan historia.....
De mennonitiska trosflyktingarna är varken fattiga, okunniga eller handlingsförlamade. Genom sina kontakter med landsmän som redan lever i Danzig vet de vad som väntar dem och vilka möjligheter de har. De flesta kommer per skepp till sitt nya hemland. De kan således betala för sin resa. De är ingalunda utblottade.
De förhandlar sig till en arrendeform som hittills inte finns i Westpreussen: en s k "Emphyteuse", en speciell form av tidsarrende. En grupp av personer arrenderar marken kollektivt för viss tid (i regel för 30 eller 40 år) mot en årlig avgift och med uppgiften att kultivera den. Användningen av marken är "emphyteuternas" ensak. Dessa svarar solidariskt för arrendeavgiften. De är befriade från dagsverken men ansvarar för de pålagor som eventuellt åvilar marken, t ex skatter, kyrkotionde etc. "Emphyteuterna" har rätt att överlåta utövandet av sina rättigheter på tredje man, att sälja eller testamentera rättigheterna. Eftersom mennoniterna tagit med sig denna avtalsform och förhandlat sig till den med markägarna kallas "Emphyteuse" även för "bosättning enligt holländsk rätt". Denna arrendeform förbjuds genom kungligt edikt den 14/9/1811. (Källa: advokat Hans-Jürgen Wolf, Bremen).
När Melchior von Weiher, som konverterat till katolicismen, 1618 försöker att frånta dem deras religiösa friheter klagar mennoniterna hos den polske kungen som bekräftar mennoniternas priviligier på nytt. Den katolske kungen värderar tydligen deras förtjänster som skattebetalare högre än markägarens iver för katolicismen.
Ett annat uttryck för mennoniternas grupptänkande är att de redan 1623 grundar ett eget brandförsäkringbolag, "Tiegenhöfer Feuerversicherung" med säte i Tiegenhagen.
Hur "lönsamma" är då mennoniterna för markägarna? Eller omvänt: hur duktiga är då mennoniterna att bruka den mark de arrenderar?
År 1578 betalar mennoniterna för varje "kulmische Hufe", som är ett mantal om 16,67 ha, årligen 52 Danziger Gulden jämte 13 höns. Drygt 20 år senare (1602) är arrendet mellan 600 och 1.000 Gulden per mantal och år.
Ett annat mått på mennoniternas ekonomiska framgångar är deras skattekraft eller hur de av makthavarna ses som skatteobjekt. Enligt mantals- och skattelängderna för år 1627, som enligt Böhme finns i de svenska Riks- & Krigsarkiven, beläggs åtta protestantiska byar på sammanlagt 351 mantal med drygt 9.000 Gulden i skatt medan 13 "Holländerdörfer" på sammanlagt 178 mantal påförs drygt 10.000 Gulden i skatt vilket är mer än dubbelt så mycket per mantal.
I september 1772 instiftar Fredrik den Store en lag som överför äganderätten till gårdarna på de brukande bönderna: "Patent zur Befreiung der Bauern auf den Domänenämtern von der Leibeigenschaft". Därmed blir mennoniterna likställda med de protestantiska och katolska bönderna.
De mennonitiska bondefamiljerna är barnrika och i behov av mera mark för sina efterkommande.
När nytt land inte längre kan erövras från havet arrenderar de först i träda liggande utägor
från de protestantiska byarna och startar där nya gårdar. Senare köper de välbärgade
mennoniterna mark och hela gårdar (bild 4). I Marienburger Werder söder om Tiegenhof ligger
cirka 2.400 mantal inom protestantiska församlingar, därav äger mennoniterna år 1748 ca 400
mantal, år 1772 ca 600 mantal och år 1788 ca 700 mantal. En rad "holländare" fördubblar sin
mark. Det finns rika mennonitiska gårdar som är på 12 till 17 mantal motsvarande 200 - 280 ha.
Mennoniterna är inte fattiga torpare som syns på detta foto från 1901 och som visar min morfars boningshus på hans gård nära Schönsee (bild 6).
Från 1773 åläggs mennoniterna i Ost- och Västpreussen att betala en årlig "avgift" om 5000 Taler till kadettskolan i Kulm för sin befrielse från militärtjänsten. 1780 beviljar Fredrik II dem evig befrielse från militärtjänst, religionsfrihet och skydd för deras yrkesutövning.
År 1789 utfärdar Fredrik den Stores efterträdare, Fredrik Wilhelm II, ett edikt att varje förvärv av mark genom en mennonit från en icke-mennonit kräver speciellt tillstånd eller att köparen frånsäger sig sitt privilegium att vara befriad från militärtjänst, ett omöjligt krav för en mennonit. Ediktet leder till den första stora emigrationen till Ryssland där Katarina den Stora redan tidigare erbjudit mennoniterna goda villkor: milpengar, mark, religionsfrihet, autonomi över kyrka, skola och lokal förvaltning, krediter och befrielse från militärtjänst. Under åren 1787 till 1796 emigrerade inte mindre än 423 familjer med cirka 2.000 personer från Westpreussen till Ryssland. Mennoniternas emigration till Ryssland fortsätter under 1800-talet så länge ediktet består. Det upphävs först 1868.
När kväkaren William Penn inviterar likasinnade i den gamla världen att förena sig med honom för att skapa ett nytt, i religiösa frågor mera tolerant samhälle reser de första sydtyska mennoniterna västerut. Den 6/10/1683 når de det "förlovade landet" och grundar församlingen Germantown. Under åren 1707 till 1766 följer flera efter. En del av dem fortsätter senare, under det amerikanska inbördeskriget, ytterligare västerut till Kanada.
När de ryska mennoniterna tror att deras rättigheter är hotade lämnar de landet för att förena sig med sina "bröder" i USA och Kanada. Mellan 1873 och 1884 reser cirka 8.000 till Kanada och 13.000 till USA. Detta möjliggörs genom att mennoniterna i USA samlar in över 100.000 US-dollar för resan och starten i det nya hemlandet. När sedan mennoniterna i Ryssland efter den sovjetiska revolutionen 1917 känner sig otrygga reser ytterligare cirka 21.000 till Kanada under åren 1922-1930, åter med finansiell hjälp av sina "bröder" i väster. 1930 stoppar Stalin all emigration av mennoniterna.
Den senaste stora migrationen sker efter andra världskriget. När den tyska armén retirerar från Ryssland ansluter sig de ryska mennoniterna i det som kommer att kallas "der Große Treck". Runt 2/3 av dem fångas in av Röda Armén och föses tillbaka till Ryssland. Cirka 12.000 når friheten i väst. Av dessa emigrerar merparten till Kanada, Paraguay, Uruguay och USA.
Även mennoniterna i Danzig-området flyr undan den Röda Armén. De som stannar kvar blir senare deporterade i den stora etniska rensningen. Ett av de mest gripande dokumenten är dikten "Abschied von Rosenort im Danziger Werder", nedtecknad den 24/1/1945 av Ernst Regehr som är den siste herden i denna församling. Regehr ligger begravd på kyrkogården i "Kolonie Delta" i Uruguay.
Det finns idag omkring 1 miljon döpta mennoniter i hela världen, de flesta lever i Nord- och
Sydamerika. I Europa finns cirka 100.000 döpta, huvudsakligen i Holland och Tyskland dit många
mennoniter från Sovjetunionen emigrerar när detta åter blir tillåtet 1972. Dessa flyttar i regel
till samma område och bildar egna församlingar i stället för att ansluta sig till de redan
existerande.
Och i mina forna hemtrakter? När min bror 1984 för första gången efter kriget besöker Danzig och våra förfäders marker för att fotografera de platser där vi växte upp åker han även till Pordenau. Där vid landsvägen och den smalspåriga järnvägen mellan två byar låg mennonitkyrkan i vilken morfar på äldre dagar varit klockare (bild 7). Byggnaderna finns inte längre, kyrkogården är igenvuxen, gravstenarna kullvälta. Hemkommen målar han sitt kära barndomsminne så som han kommer ihåg morfars kyrka och bostad och snickarbod och hönshus.....
I sin novell "Der Tisch" skildrar Pawel Huelle, en ung polsk författare, en scen som utspelar sig i nutid i det som en gång varit morfars grannby så här:
"..... herr Kaspar började berätta i snabba meningar, att han på natten drömde om dem, att han liksom såg dem livslevande framför sig, när de i sina svarta dräkter skred genom lägrens grindar, hur de i sina svarta dräkter strävade mot himlen och hur där portarna öppnade sig och vår käre Gud hälsade dem leende. Ty vem kunde vara honom kärare än de som i sitt anletes svett och med kärlek brukade den tunga jorden, som flitigt grävde kanaler, byggde slussar, reste vindmöllor och sjöng psalmer och hymner och aldrig, under inga omständigheter, ville ta vapen i sin hand?
"Dem?" frågade min far blygt när han stängde ugnsluckan.
Då suckade herr Kaspar tyst och talade om mennoniterna, av vilka knappast några spår fanns kvar....."
Jürgen Weigle föddes 1930 i dåvarande Freie Stadt Danzig.
Han flydde 1945 till Lübeck och emigrerade 1954 till Sverige.
På mödernet härstammar han i rakt nedstigande led från de flamländska mennoniterna som på
1560-talet kom till Danzig-området.
På fädernet härstammar han från de württembergska kolonisterna som på 1780-talet emigrerade från
Stuttgart-området för att återuppbygga regionen sydväst om Danzig, den s. k. "Danziger Höhe".
Han är själv döpt mennonit.
Upplagd 2002-10-05. jurgen@weigle.org. Copyright © 2002 [Reviderad 2010] Jürgen Weigle.
Diese Seite gibt es auch auf deutsch